Tornefjell Media

Schweiz är inte bara alphorn, gökur och skidåkning. Landet har också en massa bra jazzmusiker. I Vintras var jag i Schweiz för att kolla in landets jazzliv. Nedan kan du läsa min artikel från Orkesterjournalen. (www.oj-jazz.com)

Schweiz är ett mångfacetterat musikland med tre klart avgränsade jazz-scener;

En för den tyskspråkiga delen av befolkningen, en för den fransktalande delen och en för de invånare som har italienska som sitt huvudspråk. Tre separata scener låter kanske som en dröm för en frilansande jazzmusiker, men faktum är att landets tre skilda språk och lika många kulturer snarare utgör ett stort hinder.

-Det är vattentäta skott mellan de olika delarna och väldigt svårt för musiker att få spelningar på hemmaplan utanför sitt eget språkområde. Det säger Jakob Flükiger som jobbar med att marknadsföra Schweizisk jazz på kulturstiftelsen Pro Helvetia i Zürich.

Enligt Jakob är merparten av jazzpubliken bara intresserade av lokala storheter och internationella artister, vilket gör det svårt för arrangörer som vill försöka bryta språkgränserna.

-Om man gör en grov generalisering kan man säga att musiker från den fransktalande delen helst spelar melodisk jazz. I den tyskspråkiga delen gillar man att jobba med olika koncept medan musikerna från den italienska delen helst ägnar sig åt jazz som har sina rötter i amerikansk mainstream.

I vintras pågick det en debatt som handlade om vad som skall krävas för att ett armbandsur skall få marknadsföras som Swiss Made. Den springande punkten i den diskussionen var om det skall vara tillåtet att tillverka vissa delar utomlands och bara montera ihop klockan i Schweiz, eller om allt skall tillverkas på hemmaplan. När det gäller marknadsföringen av Schweizisk jazz så är den diskussionen redan avklarad, och enligt Jakob Flükiger så har Pro Helvetia mycket klara riktlinjer när det gäller stöd till jazzmusiker.

-De måste antingen ha schweiziskt pass eller bo i Schweiz och kunna bevisa att de har regelbundna spelningar i hemlandet.

Pro Helvetia strävar till långsiktiga samarbeten med artister och för fem år sedan införde man ett system som innebär att man kan bevilja grupper ett treårigt stöd för turnéer och marknadsföring. Varje band får motsvarande 180 000 kronor per år under en treårs period och efter det kan man ansöka om fortsatt stöd för ett år i taget.

-Banden ska ha genomfört minst två lyckade internationella turnéer. De måste också ha en egen stil med egna kompositioner och deras skivor måste ha en internationell distribution, säger Jakob och tillägger att man inte ser någon anledning att stödja grupper som till exempel spelar uttalad Dixieland, Swing eller Be-bop, eftersom de ofta bara blir dåliga kopior av amerikanska band.

Jakob berättar att Pro Helvetia har som främsta mål att hjälpa grupper som vill turnera utomlands och att bidra till att lösa upp gränserna mellan landets olika språkgrupper.

-Vi stöder bland annat ett projekt som heter Suisse diagonales jazz, som är ett samarbete mellan 20 av landets största jazzarrangörer.

Projektet innebär att de medverkande arrangörerna ordnar en klubbfestival vart annat år för att stimulera samarbetet över språkgränserna. Under den senaste upplagan av festivalen som pågick under januari och februari 2009 arrangerads omkring 100 konserter med 10 olika band.

Urvalet går till så att arrangörerna väljer ut ett antal band från sin respektive region som de vill ha med och sedan bestämmer man gemensamt vilka som skall få vara med. De flesta musikerna brukar vara i 25 till 30-års ålder och enligt Jakob återspeglar urvalet antalet invånare i respektive språkgrupp, vilket betyder att man som regel har med sex grupper från den tyska delen, tre från den franska delen och en grupp från den italienska delen.

Pro Helvetia har som policy att bara stödja professionella musiker och de begränsade resurserna gör att man tvingas säja nej till omkring 60 procent av de som söker stöd.

-Målet är att hitta band som skapar trender istället för att bara haka på det som för tillfället råkar vara inne, säger Jakob.

Pro Helvetia betalar inte längre ut bidrag som är öronmärkta bför CD- inspelningar och enligt Jakob beror det på att dessa stöd resulterade i en massa inspelningar som blev liggande, eftersom banden inte hade någon fungerande distribution. Sedan 6 år tillbaka hjälper man istället några få utvalda skivbolag genom bidrag till marknadsföring och distribution. För att komma ifråga för den typen av stöd måste skivbolagen visa att de har framstående Schweiziska och internationella grupper i sitt stall och en bra distribution utanför landets gränser.

-Det viktiga är att få ut musiken, så därför väljer vi att stöda marknadsföringen av redan inspelade skivor istället för att betala för inspelningar som riskerar att bli hyllvärmare, avslutar Jabob Flükiger.

För många jazzmusiker i förhållande till de speltillfällen som finns är ett problem som Schweiz delar med många andra länder och enligt Daniel Schneider som är musical director på landets mest betydande jazz Club, Moods Club i Zürich, beror det på att det finns alldeles för många jazzutbildningar.

-De fem musikhögskolorna i Basel, Luzern, Lausanne, St. Gallen och Zürich utexaminerar omkring 150 jazzmusiker per år, trots att de vet att bara är en bråkdel av de studerande kommer att kunna försörja sig på att spela, säger Daniel.

Moods Club är en fräsch och välplanerad lokal som rymmer mellan 350 och 550 sittande gäster, beroende på hur man placerar stolarna. Daniel Schneider säger att han är mycket nöjd med lokalen, som är inhyst i en gammal industribyggnad med flera olika konsertlokaler. Men han skulle gärna se att den låg närmare stadens övriga nöjesliv.

-Att åka spårvagn från city tar ungefär 15 minuter och det gör att vi inte får in några spontana besökare. Att klubben saknar skyltfönster och att vi inte heller får sätta upp någon reklam utanför den K-märkta fastigheten gör det också svårt att locka folk.

Moods Club har som regel levande musik sex dagar i veckan och 60 procent av programmet består av jazzkonserter.

-Vi har en budget på cirka 20 miljoner kronor, men vinsten brukar inte vara större än 160 000 kronor, så det krävs att vi ordnar klubbkvällar och konserter med andra typer av artister för att få verksamheten att gå ihop, säger Daniel och tillägger att  endast 25 procent av kostnaderna täcks av bidrag, resten måste komma från egna intäkter och sponsorer.

Zürcher Kantonalbank är klubbens huvudsponsor och man har också sponsorer till alla instrument, förstärkare, mikrofoner och övrig ljudutrustning. Entrén ligger som regel på mellan 200 och 300 kronor och det går också att köpa ett abonnemang för 3500 kronor som ger fri entré under ett helt år. Musiker som kan dokumentera att de enbart försörjer sig på att spela kommer undan med 1300 kronor per år. Under mitt besök på Moods Club var det jazz med elektroniska förtecken som gällde. Först ut var en trio med röstkonstnären Kornelia Bruggmann samt saxofonisten Bruno Spoerri och gitarristen Stephan Wittwer, som i huvudsak alstrade ljud på varsin laptop och andra elektroniska instrument. Gruppen bjöd på ett set i gränslandet mellan jazz och elektronisk musik av konstmusikalisk karaktär. Det var ett ganska ointressant framträdande, där det primära verkade vara att använda så många elektroniska hjälpmedel som möjligt. Gruppen Wawes, som stod för kvällens andra set, ägnade sig till största delen åt fri improvisation. Tidvis riktigt bra spel av klaviaturisten Roberto Domeniconi, trumslagaren Gabriel Schiltknecht och basisten Christian Weber räckte inte till för att få det hela att lyfta. Min förklaring till det är att också denna grupps sätt att använda elektroniken kändes en aning sökt. Inte minst Iva Sanjeks val att spela på en ondes martenot, ett elektroniskt klaviaturinstrument från 1930-talet med ett odynamiskt och enerverande sound som stjälpte mer än det hjälpte.

Ett annat viktigt vattenhål för musiklivet i Zürich är den lilla källarklubben Bazillus, som är hemmascen för gruppen Ronin med den svenske basisten Björn Meyer. Ronin, som förutom Björn Meyer består av pianisten och bandledaren Nik Bärtsch, trumslagaren Kaspar Rast, slagverkaren Andi Pupato och basklarinettisten Sha, är ett band som lägger ned mycket energi på att vara just ett band, och inte bara ett projekt där medlemmarna bara träffas i samband med turnéer. För fyra år sedan bestämde man sig för att starta en egen klubb på Bazillus för att få ett stadigt gig och sedan dess samlas man där varje måndag för att repetera och spela live.

-Att hyra lokalen kostar en del och vi tjänar inga pengar på klubben, men det är en mycket bra investering för gruppens utveckling att ha ett fast repetitions- och konserttillfälle varje vecka.

Nik Bärtsch säger att målet för Ronin är att skapa en musik som är direkt och lätt att ta till sig för lyssnarna, även om den är relativt komplicerad att framföra och för att nå dit måste man spela ihop mins en gång i veckan.

-Att hålla ihop ett band är inte speciellt lätt idag, men vi klaras oss bra tack vare att vi trivs bra med varandra både på och utanför scenen och har ett koncept som fungerar bra såväl ekonomiskt som socialt.

Gruppens basist Björn Meyer flyttade till Schweiz i mitten av 1990-talet och efter ett år i sitt nya hemland hade han fått in tillräckligt många fötter i branschen för att kunna försörja sig som musiker.

-Jag är med i en massa olika projekt, vid sidan av Ronin, som alla är en del av musikkollektivet Bazaarpool, som jag driver tillsammans med sångerskan och harpisten Asita Hamidi.

Inom kollektivets ram hittar man bland annat ett skivbolag och ett flertal grupper som Asita Hamidis Bazaar, Bazaar Blå och The Cairo Project. Den musik som skapas inom kollektivet hör till världsmusikgenren, vilket inte är helt oproblematiskt eftersom världsmusik till skillnad från jazz, pop och klassisk musik inte kan få kulturstöd.

Björn tycker att den största skillnaden mellan musiklivet i Schweiz och Sverige är att de svenska musikerna har ett betydligt bättre självförtroende, vilket han tror beror på att grupper som Abba och Esbjörn Svensson trio har visat att det går att göra internationell karriär trots att man kommer från ett litet land.

-Det vi måste göra här i Schweiz är att bygga upp något slags management som kan fungera som en länk mellan landets jazzmusiker och publiken och det viktigaste i det arbetet är att få arrangörerna att inse att de måste bli bättre på att marknadsföra konserterna och att de inte kan lägga allt ansvar på musikerna.

Skivtips:

Asita Hamidis Bazaar ”Live”

Svängig, dynamisk och melodisk världsmusik, utan knätofs, med Asita Hamidi- sång och harpa, Bruno Amstad- sång, Björn Meyer- bas och Kaspar Rast- trummor.

Christy Doran’s New Bag: ”The Competence of the Irregular“
Progressiv jazz-rock med Christy Doran- gitarr, Bruno Amstad- sång, Hans-Peter Pfammatter- keyboards, Wolfgang Zwiauer- bas och Dominik Burkhalter- trummor.
Begåvat och nyskapande med influenser från Zappa och Return To Forever med Chick Corea, Stanley Clark, Billl Connors/ Al Di Meola och Lenny White.

Nik Bärtsch Ronin ”Stoa”

Minimalistisk zen- funk med Nik Bärtsch- piano, Björn Meyer- bas, Sha- basklarinett, Andi Pupato- slagverk och Kaspar Rast-trummor. Musiken bygger till stor del på rytmiska figurer som framförs på ett närmast rituellt sätt med inspiration från japansk stridskonst. Vid en första lyssning kan den verka enkel och tråkigt matematisk, men för den som vågar dyka in under den polyrytmiska ytan finns många belöningar att hämta.

Erik Truffaz ”The Walk of The Giant Turtle”

Trumpetaren Erik Truffaz bjuder på en intressant mix av retro- fusion, elektronika och We Want Miles- vibbar. Han får god hjälp av Marcello Giuliani- bas, Marc Erbetta- trummor och Patrick Muller- Fender Rhodes och Piano.

Depart ”Reloaded”

Saxofonisten Harry Sokal, basisten Heiri Känzig och trumslagaren Jojo Mayer leker sig fram bland riffbaserade låtar och folkmusikinfluenser. Tre bra solister som också imponerar med sitt tajta samspel.