Tornefjell Media

Filmskaparen Roy Anderssons  reklamfilmer finns att beskåda på Youtube, inklusive den klassiska Lotto-reklamen med ”vad var det för siffror?” Kolla in dem här http://www.youtube.com/watch?v=7ofPRv29RMs

Nedan kan ni läsa en artikel om Roy Andersson som jag skrev för Tidningen Monitor, där jag regelbundet medverkar som skribent.

Roy Andersson

Text: Tomas Tornefjell

Tidigare publicerad i Tidningen Monitor

www.tidningenmonitor.se

 

Filmskaparen Roy Andersson är en outsider som trampat upp sina egna stigar sedan mitten av 1970-talet. Att han försörjer sig på att producera reklamfilm gör att många betraktar honom som filmbranschens gossen Ruda. Roy Andersson verkar inte vara rädd för att kritisera folk i den egna branschen och under hösten har han hällt några skopor med ovett över landets filmbyråkrater och den senaste upplagan av SVTs program filmkrönikan, med programledarna Andrea Reuter och Navid Modiri.

   -Att filmkrönikan har en manlig programledare som tycker att han är cool för att han inte har sett en enda film av Ingmar Bergman är skrämmande. Skall man leda ett sådant program måste man vara bildad och ha kunskaper i filmhistoria, säger Roy Andersson.

Filmkrönikan började sändas redan 1956 med Arne Weise som programledare och efter de fyra första avsnitten tog Gunnar Oldin över.

  -Det var ett mycket bra och bildat program på den tiden, som faktiskt fick mig att vilja bli filmare.

Efter gymnasiet började Roy Andersson studera historia, film och drama vid Lunds universitet med tanke på att bli kulturskribent. Han var också tvungen att vänta med sin riktiga filmutbildning några år eftersom Dramatiska Institutet hade en undre åldersgräns på 24 år. Men 1967 hade han åldern inne och blev antagen på första försöket. Tre år senare debuterade Roy som långfilmsregissör med filmen En kärlekshistoria, som fick ett mycket bra mottagande av publik och filmkritiker. Roys andra långfilm Giliap, från 1975 blev dessvärre ett riktigt fiasko.

   -Den blev helt nedsablad och jag tror inte att någon svensk film har fått så dålig kritik, varken förr eller senare. Publiken svek naturligtvis också och efter det var det mycket svårt för mig att få stöd för en ny film av de dåvarande filmproducenterna, säger Roy.

De enda som hörde av sig var folk från reklambranschen som undrade om han kunde hjälpa till med att spela in reklamfilmer. Det var ett erbjudande som Roy Andersson inte kunde säga nej till, eftersom han var helt utblottad efter fiaskot med Giliap.

Hans första reklamjobb var några filmer för Fazer med skådespelaren Lars Amble, som blev mycket uppskattade. Det ena ledde till det andra och Roy fick allt fler reklamjobb. Inkomsterna var så pass bra att han snart kunde investera i en egen kamera och så småningom blev det också en egen filmstudio. Roy Andersson har fått mycket kritik för sitt val att jobba med reklamfilm, men själv ser han inget problem med det eftersom han tar moraliskt ansvar för sina produktioner.

  -Jag har gjort mellan 300 och 400 reklamfilmer och det är bara ett fåtal av dem som jag har anledning att skämmas över.

Skulle han då rekommendera andra filmskapare att jobba med reklam för att finansiera sina filmprojekt?

  -Det kan jag nog göra, men man skall inte tro att det finns några snabba pengar att hämta. Man måste vara minst lika noggrann med reklamfilmerna som med sina vanliga filmer. Börjar man slarva så förstör man sin konstnärliga motor och då kan man inte längre göra bra filmer överhuvudtaget.

Roy Andersson säger att han inte känner någon bitterhet över att han mer eller mindre tvingades att börja med reklam för att klara sin försörjning, men det finns tillfällen då han önskade att han kunde slippa det jobbet och helt få koncentrera sig på sitt vanliga filmskapande.

   -Jag ångrar ingenting och jag är stolt över att jag har kunnat klara mig så länge på en hård och kommersiell marknad. Dessutom hade jag aldrig fått till mina två senaste filmer om jag inte hade haft en egen studio.

År 2000 gjorde Roy storstilad comeback som långfilmsregissör med den kritikerrosade Sånger från andra våningen och i höst var det premiär för hans fjärde långfilm Du levande, som är 2007-års Svenska Oscarsbidrag. Den som har sett föregångaren och Roys karaktäristiska reklamfilmer för Trygg Hansa, Lotto och Felix lär känna igen sig, men Du levande överraskar också genom att vara mycket humoristisk. Musiken har en viktig roll i filmen och Roy har valt den något udda kombinationen marschmusik och New Orleans-jazz.

  -Jag spelade själv trombon i ett New Orleans-band under gymnasietiden och jag valde att ha med den typen av musik för att den är så bra och sällan används i filmsammanhang.

Du levande är oerhört välgjord och filmens 58 scener har i genomsnitt tagit en månad att spela in. Roy Andersson liknar sitt sätt att arbeta med hur en skulptör eller målare jobbar.

   -Allt är genomtänkt in i minsta detalj och varje scen får en individuell behandling beträffande kläder, ljus, scenografi med mera vid inspelningstillfället.

 Roy säger att han gillar att prova sig fram till det maximala uttrycket i varje scen och innan det blir tal om att spela in på riktigt gör han ett stort antal provinspelningar på video och film.

   -Det brukar bli ett tjugotal tester, när vi sedan börjar filma på riktigt gör vi upp till 50 tagningar per scen.

Roy Anderssons arbetssätt är dyrt och tidskrävande och det tog hela tre år att färdigställa filmen, till en kostnad av 40 miljoner kronor.

   -Det tog ett år att ordna finansieringen och jag är mycket glad över den hjälp jag fick av bland andra Sveriges Television, Arte, Svenska Filminstitutet, Danska Filminstitutet, Norska Filmfonden och Nordisk Film- och TV Fond.

Inspelningen av Du levande gjordes med en 35 millimeters kamera, sedan skannades negativen till H. Roy tror att 35 mm kommer att gälla ännu några är för den som vill ha högsta kvalitet på sina produktioner.

  – Jag har börjat leka med tanken att blanda 35mm och HD i min nästa produktion och jag kommer också att testa den nya Red One-kameran som sägs vara mycket bra.

Roy Andersson säger att han har gott om idéer till nya filmer och han verkar också se positivt på framtiden för sin egen del. Men han är mycket pessimistisk när det gäller den konstnärliga filmens överlevnadsmöjligheter.

  -Den typen av film kan inte överleva på marknadens villkor, det krävs statligt stöd och kompetenta handläggare om inte kvalitetsfilmen helt skall dö ut.

Roy Andersson menar att hela biografkulturen befinner i ett slutskede och han är mycket kritisk till dagens biografägare som enligt honom är mer intresserade av att sälja läsk och popcorn än att visa bra filmer.

  -När biokulturen blomstrade hade vi otroligt fina biografer, men idag är vi hänvisade till trånga multibiografer med halvtaskig atmosfär, där publiken slussas ut via bakdörren så fort filmen är slut. Det är redan många som föredrar att se en DVD hemma i vardagsrummet och om inte biografägarna gör någonting radikalt så lär de snart få slå igen. 

 Faktaruta:

1981 grundade Roy Andersson det oberoende produktionsbolaget Studio24. I företagets lokaler på Östermalm i Stockholm finns det kontor, två inspelningsstudios, sminkloger, kostymavdelning, en redigeringsstudio och en mix-studio i biografmiljö, där man mixar egna och andras produktioner. Företaget har idag fem anställda, inklusive Roy Andersson.

 

 

 

 

 

 

 

Island har det tufft nu, men läget är ingalunda helt hopplöst. Den isländske basisten Jon Rafnsson, som är en god vän till mig, säger att han klarar sig bra trots krisen.
-De välbetalda cocktail-gigen på företag är ett minne blott, men annars rullar det på som vanligt.
Ett bra sätt att hjälpa landet är att åka dit för att kolla in den spännande musikscen och den fantastiska naturen. Jag åkte till Island under hösten 2007  för att titta på valar, rida, bada i varma källor och göra ett reportage om isländska jazzmusiker. Artikeln som skrevs för världens äldsta jazztidning Orkesterjournalen kan du läsa här:

Jazz på Island

Text: Tomas Tornefjell 

Tidigare publicerad i Orkesterjournalen  

 Jazzen verkar må bra på Island och det finns betydligt fler jazzmusiker där än vad man skulle kunna tro med tanke på att landet inte har fler än 300 000 invånare. Två tredjedelar av landets befolkning bor i eller kring huvudstaden Reykjavik och det är också där det mesta av jazzlivet finns, men under turistsäsongen ordnas det jazzkonserter över stora delar av landet. Att vara mångsysslare är mycket vanligt på Island och det gäller också för landets jazzmusiker. De flesta spelar i flera olika grupper och är inte främmande för att spela pop, dansmusik, eller cocktail- jazz för att dryga ut kassan. Många undervisar också några dagar i veckan för att ha en stadig inkomst. Det finns ingen fast jazzklubb i Reykjavik, men restaurang Domo ordnar jazzkonserter varje onsdag och under veckosluten flyttar musiken till någon av stadens pubar. Ett viktigt speltillfälle är jazzfestivalen i Reykjavik som brukar arrangeras varje höst. I år var det länge oklart om det skulle bli någon festival överhuvudtaget och programmet presenterades inte förrän några veckor innan starten den 29 augusti. I år framträdde bland andra pianisten Uri Caines trio med basisten Drew Gress och trumslagaren Ben Perowsky och en konstellation med saxofonisten Jerry Bergonzi och Mezzoforte- pianisten Eythor Gunnarsson. Bland de internationella gästerna märktes också gitarristen Larry Coryell, som spelade med en grupp isländska musiker. Det projektet leddes av gitarristen Björn Thoroddsen, som har haft en plats på den isländska jazzscenen i drygt 20 år.

Björn är en mångsidig musiker som spelar i flera olika konstellationer både på och utanför Island och han har nyligen avslutat inspelningen av en fusion -inspirerad CD med gruppen Cold Front, där han samarbetar med musiker från USA och Canada. Gruppens trumpetare Richard Gillis brukar också gästspela med trion Guitar Islancio, som Björn Thoroddssen har tillsammans med gitarristen Gudmundur Petursson och basisten Jón Rafnsson. Trion har gett ut ett flertal skivor med jazzversioner av isländska folkvisor som blivit mycket populära. Guitar Islancio samarbetar gärna med andra musiker och under sina turnéer på och utanför Island har de gästats av bland andra violinisten Didier Lockwood, och gitarristen Sylvain Luc från Frankrike och den danske klarinettisten Jørgen Svare.

  -Nästa år har vi vårt tio- års jubileum och då blir det ett ambitiöst firande med ett stort antal konserter med inbjudna gäster, säger Björn Thoroddsen. 

 

Jazzen har ingen lång tradition på Island och det dröjde ända till 1980-talets början innan utvecklingen tog fart på allvar.

-1980, när jag började studera musik, fanns det nog inte fler än fyra-fem jazzmusiker på hela Island och idag är det nog 40-50 personer som ser sig som jazzmusiker. Det säger basisten och kompositören Tomas R Einarsson.

Han föddes 1953 i den lilla staden Blönduós på norra Island och det var också där musikintresset vaknade. Till en början var det dragspel och folkmusik som gällde och först vid 26-års ålder började Tomas studera jazz på allvar i Reykjavik.

  -Före det jobbade jag på en oljeplattform i Norge en tid och tack vare den höga lönen kunde jag köpa mig en kontrabas och finansiera mina studier.

Tomas R Einarsson är en mycket aktiv musiker och bandledare som hittills har gett ut 13 CD-skivor. För några år sedan fick han upp öronen för salsa och annan musik från Cuba och idag ägnar han sig helst åt att komponera och spela så kallad latin-jazz.

Tomas första latin- CD ”Kubanska” som gavs ut år 2002 fick fina recensioner i den amerikanska tidskriften ”All About Jazz” och styrkt av framgången reste han till Cuba för att spela in några av sina egna kompositioner med lokala musiker, vilket resulterade i CDn ”Havana” som utsågs till 2003-års bästa jazzinspelning på Island.

Tomas senaste CD ”Romm Tomm Tomm” spelades in i Havana och i Reykjavik med cubanska och isländska musiker och den har fått positiva recensioner i New York Times och i den cubanska tidningen El Habanero. Tomas R Einarsson och hans musik har fått en hel del internationell uppmärksamhet och hans låt ”Rumdrum” från skivan ”Havana” finns också med på samlingsskivan ”Latin Jazz” som nyligen gavs ut av bolaget Putumayo World Music.

  -Det är en stor ära för mig att få vara med på samma skiva som de legendariska musikerna

Machito, Ray Baretto och Tito Puente, säger Tomas R Einarsson.

Att de isländska skivköparna också gillar hans tre latin- inspelningar bekräftas av att de hittills har sålt i drygt 7000 exemplar sammanlagt, vilket är väldigt mycket med tanke på att de flesta isländska jazzskivor sällan ens når upp till 1000 sålda exemplar.

 

Saxofonisten Sigurdur Flosason är en av Islands mest kända jazzmusiker. Han har varit verksam i över 25 år och trots att han inte är äldre än 43 år har han hunnit medverka på 14 CD inspelningar, varav fem i eget namn. Sigurdur har också gjort mycket för att utveckla utbildningen i landet och sedan 1989 leder han Islands enda jazzutbildning vid Tónlistarksóli F.I.H i Reykjavik. Sigurdur har studerat både klassik musik och jazz och han trivs med att spela i olika genrer. Förutom sina egna jazzskivor har han till exempel medverkat på tre inspelningar med kyrkoorganisten Gunnar Gunnarsson och gett ut en CD med slagverkaren Petur Gretarsson, där man blandar improvisationer med elektronisk musik och samplingar av gamla isländska folksånger.
   -Att spela olika sorters musik ger mig nya impulser och jag är glad över att isländska musiker är så öppna när det gäller olika genrer. I många andra länder är det vattentäta skott mellan olika stilar och mycket svårt för till exempel en jazzmusiker att bli accepterad inom den klassiska musiken.
Sigurdurs senaste projekt är ”The Diva and the jazzman”, som är en duo- inspelning med operasångerskan Solrun Bragadottir,  och skivan ”Blue Shadows” där han framför egna kompositioner med Hammond-organisten Þórir Baldursson, gitarristen Jón Páll Bjarnason och trumslagaren Pétur ”Island” Östlund. Sigurdur tycker att jazzen har en bra ställning på Island idag och enligt honom består jazzscenen av en hälsosam blandning av stilar, från mainstream till avant- garde. Det kommer också hela tiden fram nya begåvade musiker och tack vare att musikutbildningen på Island har utvecklats mycket under de senaste åren så går det numera att utbilda sig till jazzmusiker på hemmaplan. Många väljer dock fortfarande att studera utomlands några år för att få nya impulser, vilket Sigurdur uppmuntrar. Tidigare var det vanligt att åka till jazzens hemland USA för att förkovra sig, men nu väljer de flesta att studera i Europa.
  -Reglerna för studielån ändrades för några år sedan vilket innebär att man inte kan få lika stora lån som tidigare, så de som inte lyckas få stipendium från Berklee College of Music eller någon annan känd skola i USA måste som regel studera på närmare håll.
Enligt Sigurdur är det många som väljer att utbilda sig i Holland, till exempel vid konservatoriet i Haag där jazzundervisningen anses vara bra. En del studerar också vid någon av de skandinaviska musikhögskolorna, men där är det väldigt svårt att bli antagen eftersom utbildningsplatserna är så få på varje enskilt instrument. Trots att den isländska jazzen är mångfacetterad så tycker Sigurdur Flosason att det går att hitta en gemensam isländsk ton i musiken.
   -Det finns en  melankolisk ton i vår jazz som lätt kryper in under skinnet på lyssnarna. Och det faktum att vi inte har någon gammal jazztradition som tynger ned våra axlar gör att isländska jazzmusikerna inte är rädda för att blanda olika influenser i sin musik. 

Pianisten Agnar Mar Magnusson och sångerskan Kristjana Stefansdottir är två bra exempel på isländska jazzmusikers öppenhet för olika stilar. Ett av deras mest uppmärksammade projekt är skivan ”Me for You” där de framför jazzversioner av pop- låtar från åttiotalet.

Kristjana säger att det hela började av en ren slump i samband med en konsert i Nordens Hus i Reykjavik år 2003.

   -Vi spelade spelade police-låten ”Every Little Thing She Does Is Magic” som extra-

nummer och gensvaret från publiken blev väldigt bra, så vi bestämde oss för att försöka hitta fler låtar från samma period.

Efter en tids funderande fick de ihop en repertoar med låtar av grupper som Duran Duran, Yes, och Alan Parsons Project och i mars 2005 åkte duon till New York för att spela in materialet på CD med basisten Drew Gress och trumslagaren Joe Hollenbeck.
  -Samarbetet fungerade mycket bra med de amerikanska musikerna och på det flesta av låtarna det räckte med en eller två tagningar för att alla skulle vara nöjda med sina insatser, säger Agnar Mar Magnusson.

Det var Stings låt ”Every Little Thing She Does Is Magic” som startade hela projektet och det var också via Stings musik som Agnar hittade fram till jazzen.

  -Det var Kenny Kirklands pianosolon på Stings första soloskiva ”The Dream Of The Blue Turtles” som fick mig att vilja bli jazzmusiker, före det var jag mest inne på klassik musik.

Agnar började studera orgel och klassiskt pianospel vid 6-års ålder och 10 år senare började han sin jazzutbildning i Reykjavik. 1999 tog han examen som jazzmusiker och musikpedagog vid musikkonservatoriet i Amsterdam och efter det blev det privatstudier i New York.
   -Jag träffade pianisten Larry Goldings under studietiden i Holland och han erbjöd mig privatlektioner, så jag flyttade till New York för att studera med honom och några andra amerikanska pianister.
Vistelsen i New York resulterade också i Agnars debut CD ”01” som han spelade in med två mycket namnkunniga musiker.
  -Min dröm var att få gå in i studion med basisten  Ben Street och trummisen Bill Stewart och till min stora glädje kunde de få in inspelningen i sitt pressade schema.

Skivtips för den som vill ha en inblick i det isländska jazzlivet:

 

Agnar Mar Magnusson

” Láð”. Lyrisk pianojazz med Agnar Mar Magnusson – piano, Valdimar Kolbeinn – bas och Matthias Hemstock – trummor. Skivan spelades först in med trion och därefter skrev Agnar arrangemang för en träblåskvartett som lades på i efterhand.

 

”01”.  Agnars debut CD med Ben Street – bas och Bill Stewart – trummor. Innehåller Agnars egna kompositioner och en bra version av ”Some Day My Prince Will Come” där trummisen Bill Stewart visar prov på innovativt spel.

 

Kristjana Stefansdottir

”Me for You”. Bra tolkningar av pop från 80-talet med Kristjana Stefansdottir –sång, Agnar Mar Magnusson – piano, Drew Gress – bas och  och Joe Hollenbeck – trummor.

 

”Wher´s the Moon? Nykomponerade jazzsånger av Sigurdur Flosason med texter av poeten Adalsteinn Asberg Sigurdsson. Kristjana Stefandottir –sång, Sigurd Flosason – saxofon, Eythor Gunnarsson – piano, Valdimar Kolbeinn Sigurjonsson – bas och Petur ”Island” Östlund – trummor.

 

Tomas R Einarsson

”Undir 4”. Egna jazzkompositioner framförs av Tomas R Einarsson – bas, Jens Winther – trumpet och flygelhorn, Eythor Gunnarsson – piano, Mathias M D Hemstock – trumpet och Joel Pålsson – tenorsaxofon. Skivan spelades in år 2000 och redan här börjar Tomas nyvaknade intresse för cubanska tongångar att märkas.

 

”Havana”. Den andra skivan i hans latin- jazz serie. inspelade i Havana med de cubanska musikerna Cesar Hechevarria Mustelier – Tres,  Daniel ”El Gordo”Ramos – trumpet, Emilio Morales –piano, Juan Carlos Marin – trombone samt slagverkarna Jorge Luis Reyes, Adrian Angel Gomez, och Manuel Alejandro Mayor.

 

Sigurdur Flosason

”Heading Home”. Originalkompositioner framförda av Sigurdur Flosason- alt och baryton- sax, Eythor Gunnarsson – piano, Valdimar K Sigurjönsson – bas och Petur ”Island” Östlund – trummor.

 

”Blue Shadows. Sigurdurs senaste bluesdoftande projekt med jazzrävarna Þórir Baldursson- Hammond,  Jón Páll Bjarnason – Gitarr och Pétur ”Island” Östlund – trummor

 

Björn Thoroddsen

”Luther”. Egna arrangemang av några av Martin Luthers mest kända psalmer. Björns Gitarrspel påminner ibland om Bill Frisells, men mest låter han som sig själv. Björn får god hjälp av Stefan S Stefansson – saxofon, Richard Gillis – trumpet, Jon Rafnsson – bas och Erik Quick – trummor.

 

”Islandic Folk”. Guitar Islanico med Björn Thoroddsen – gitarr, Gunnar Thordarson – gitarr och Jón Rafnsson –bas spelar isländska folkmelodier i jazztappning. Konceptet låter kanske inte så spännande men gruppens tajta spel tillsammans med trumpetaren Richard gör att skivan är klart hörvärd. 

Skivaffärens dag, The Record Store Day, har firats idag. I Sverige har ett 30-tal handlare firat genom att bjuda på levande musik och diverse specialpriser. Antalet skivaffärer har minskat drastiskt den senaste tiden och det beror inte bara på fildelning. Det handlar också om att för många skivköpare handlar via nätet. Ett väl så bra alternativt om man bor på en liten ort där det inte finns någon skivaffär. Ni som däremot har en seriös skivhandlare på hemorten måste handla där om ni vill ha kvar er butik. Så enkelt är det.
Var i Strasbourg på tjänsteresa i slutet av mars och kunde till min glädje konstatera att det fanns ett flertal välsorterade skivaffärer,t ex Virgin Megastore, och en bra skivbörs. Under min resa bidrog jag till skivhandelns överlevnad genom att inhandla Yesterdays med Keith Jarretts trio och Insurgentes med Stewen Wilson från Porcupine Tree.

Är de svenska jazzkritikerna för snälla i sina betyg? Det tycker i alla fall den svenske basisten Oskar Schönning.
Själv tycker jag att det är helt naturligt att  inte slösa spaltutrymme på att berätta om skivor som man inte gillar.
Vad tycker ni? Kolla in debatten här:

http://www.orkesterjournalen.com/index.php?option=com_content&task=view&id=320&Itemid=37

Nu startar jag min blogg på allvar efter en kortare Beta-test.

Meddelas endast på detta sätt.

Tomas Tornefjell introducerar nytt bloggformat

Journalisten Tomas Tornefjell har startat en ny blogg i form av en så kallad multiformatblogg. Ett helt nytt koncept där bloggaren själv avgör hur många tecken som behövs.

   -Det unika med bloggen är att jag själv bestämmer hur många tecken som behövs för dagens ämne. Är det 9000 tecken som verkar bäst så kör jag på det. Är twitter-formatets 140 tecken bäst så väljer jag det alternativet. Jag kan till och med sträcka mig till att använda 148 tecken om det känns bäst, säger Tomas Tornefjell.

Tomas Tornefjells unika multiformatblogg finns på adressen:

https://tomastornefjell.wordpress.com/